Anders Weidemann – 30 dagar i februari.
I går hade den efterlängtade tv-serien 30 grader i februari premiär på SVT. 30 grader i februari handlar om två olika familjer samt en kärlekskrank singelman, vilka av olika skäl bestämmer sig för att lämna allt bakom sig och resa till Thailand. Att Kjell Bergqvist har en av huvudrollerna gör inte saken sämre.
Har du missat det första avsnittet och bor i Sverige kan du se det på SVT Play. Är du däremot bosatt i Thailand så fungerar det inte om du inte har en så kallad vpn-koppling, Detta beror på att SVT Play av licensskäl inte kan strömma vissa program. Alternativt kan du även ladda ned filmen från någon av internets många ”filleverantörer”.
Jag var så imponerad av hur manusförfattaren Anders Weidemann hade fångat de olika karaktärerna i tv-serien, att jag bestämde mig för att ställa några korta frågor till honom.
När reste du till Thailand första gången?
Första gången 1990. Då var jag nitton. Mycket har hänt sen dess.
Vad gav dig idén till 30 grader i februari?
Under ett par år reste jag runt i regionen. Träffade då massor med människor som alla hade någonting gemensamt, en sökan efter lyckan. Jag samlade på mig dessa människoöden och tänkte att jag någon dag skulle skriva om dem. Sen kom The Beach och jag lade projektet på hyllan, fram tills svenskarnas utvandring till Thailand började på allvar.
Hur länge var du i Thailand när du arbetade på manuskriptet?
Jag har spenderat ett drygt halvår i Thailand under produktionen, både med manusarbete och under själva filmandet. Vi höll till på Phuket.
Baseras karaktärerna i tv-serien på personer du stött på i verkligheten?
Som författare stjäl man karaktärsdrag från alla möjliga man möter, men framför allt från sig själv.
Vad är ditt mest bisarra minne från Phuket / Thailand?
Möjligtvis när en god väns treåriga, ej simkunniga dotter, red elefant och elefanten fick för sig att ta ett dopp i havet. Med unge på ryggen och allt. Hon försvann under vattenytan, men var uppe i nästa sekund, lika glad fortfarande.
Till sist, vad är ditt nästa tv-projekt?
Jag hoppas på fortsatta höga tittarsiffror och ytterligare en säsong!
Bilder av Johan Paulin.
på åttiotalet, reste jag flera gånger till thaïland. nu läser jag thaï på egen hand. detta är säkert den enda anledning som får mig att titta på ”30 grader i februari” för i många avsnitt är historien för ”ojämn” för att kunna övertyga mig. jag menar inget illa, det är bara min åsikt.
Jag blev lite besviken att Kjell Bergqvist endast ver med i knappt tre avsnitt.
Det går aldeles utmärkt att se detta program via SvTplay i Thailand! Just detta släpper de igenom.
Har nu sett 5 avsnitt och blev besiken över det senaste där jag upplever att svenskarna utmålas som galna och mördare, är det så vi beter oss i Thailand?! Är det den bild Thailändarna har av oss?! Eller är det bara Weidermanns bild?:-) Annars får vi allt skärpa oss! Hoppas verkligen inte mina Thailändska vänner tror att jag är som dessa högst förvirrade kvinnor i serien. (Kan man vara Tourst Police utan att ha någon sorts polisutbildning??! Jag trodde det bara var pesoner med polisvana el likn som fick dessa arbeten.)
Annars har serien varit kul!
Wow, nu funkar det på SVT Play. Tack för tipset!
Jo serien börjar avvika lite från verkligheten nu, men det är väl mest för att skapa drama. Glenn är dock en ganska slående skildring av många svenska killar som kommer hit.
Vem som helst kan bli volontärpolis, oftast är det personer med en hemlig dröm om att kunna bära uniform. De har i stort sett inga befogenheter alls, utan fungerar mest som tolkar.
Anders Weidemans manus är nog den största skämskudde-gåtan jag känner till både rent innehållsmässigt och kvalitativt. Manuset borde inte flyga, men gör det lik förbannat. Det som gör sitt till är de många irriterande klyschiga skådespelarinsatser. Jag förstår varför Björn Kjellman ställde upp. Hans roll är schlager, men realismen haltar genom hela manusbygget.Tönthomofobin är djupt orealistiskt. Folk flippar inte offentligt i Sverige och vrålar ”bajspackare” mot transgender personer inför grannarna. Det finns inte på kartan, så historien är underställd all realism.
Jag hatälskar Joys figur och hennes pinsamma pundargäng med den snyggve knarkalfahanne och hans dumkåta knarkharemsbrudar, som ska vara ”wild and free, Alriiight…”. Glenn är gjuten, men Majlis orealistiska feministiska superhjältefigur går inte av för hackor den heller.
En riktig svensk mexikansk såpopera
Den första säsongen var ganska bra, men håller med om att den andra säsongen tappat stinget och känns lite väl verklighetsfrånvarande. Glenn är nog den enda karaktären som är någorlunda trovärdig.
Det är synd att storyn och karaktärerna är så orealistiska. Den som har bott en längre tid i Thailand vet att verkligheten överträffar dikten, och det finns inte direkt någon brist på material att hämta. 🙂
En fantastisk serie. Man längtar till nästa avsnitt. Min undran är hur man får tag på vinjettmusiken, alltså det som spelas först när filmen börjar, vad den heter osv. Vet att musiken specialskrivits för serien av Anders Söderström och Johan Bertling, har lyssnat på den, men det är alltså den alldeles i början som jag undrar över. Tack på förhand
Hej. Ingen aning faktiskt. Det bästa tipset är att du kontaktar SVT och frågar dem.