Stolt att vara svensk, går det?

Jag läste en kul krönika av Herman Lindqvist i Aftonbladet i dag. Jag måste säga att han sätter huvudet på spiken vad gäller många svenskars uppmålade uppfattning om sig själva och hur fult det har blivit att vara svensk.

Jag tror dock inte att gemene man skäms över att vara svensk, eller att vi förnekar vår kultur och våra traditioner. Det verkar mest som om det är i media som det är fult att säga positiva saker om svenskar och Sverige, så länge det inte handlar om Zlatan förstås. I Thailand anses det mer eller mindre som landsförräderi att inte vara stolt över sitt land och traditioner. Ibland så till den milda grad att många felaktigt uppfattar det som rasism. Trots sin starka nationalkänsla är thailändarna i regel väldigt öppna till nya länder och folkslag. Skulle de inte vara det så skulle Thailand inte vara ett så gästvänligt land som det är.

Kanske är det lite det som är problemet i Sverige. Tack vare att det inte längre finns någon nationalkänsla i Sverige så finns det heller ingen gästvänlighet. Sist jag bodde på hotell i Sverige var en av de värsta hotellupplevelser jag varit med om. Hotellet som tillhör en större internationell kedja i 5-stjärnorsklassen hade utan tvekan den sämsta servicen jag sett i sin kategori.

Det är väl också det som har gjort att så många svenskar reser till Thailand. I Thailand uppskattas vi som svenskar och vi har även ett väldigt gott rykte, kanske för att vi är ganska lika thailändarna. Både vi och thailändarna är lite blyga och försynta, och vi gör inte gärna så mycket väsen av oss.

Sverige behöver sig en ordentlig vitamininjektion i stolthet och nationalism. Det är inte fult eller rasistiskt att älska sitt land. Det är en pinsam biverkning av folk som druckit sig fulla på politisk korrekthet.

Jag säger som thaiarna, hur kan du älska någon annan om du inte älskar dig själv?